egotrippat

igår såg jag en dokumentär om polygrami. För er som inte vet vad det är, är det en livsstil som innebär att man lever i ett förhållande med två eller fler människor, vilket betyder att man kan ha två pojkvänner, eller en flickvän, en man och en pojkvän tillexempel. Det sägs att det är framtidens förhållande, men det har jag väldigt svårt att tro. När jag hör ordet kärlek och förhållande, tänker jag på en kille, kärlek, tvåsamheten. Att man har någon som bara är ens egen. Som man kan kalla sin.
Upp till 60 % av befolkningen i USA är otrogna. Ur den synvinkeln tror jag att ett polygramiskt förhållande skulle fungera, men ändå inte. För de som är otrogna handlar det om förbjuden frukt, någonting hemligt som gör att spänningen ökar. Vad är det som skulle vara så jävla spännande med att ha två pojkvänner? Man skulle säkert ändå vara otrogen. ( Baby, nu pratar jag inte bara om min åsikt utan även om hur jag sett hur andra beter sig, så don't worry, jag älskar dig!)
Och hur kan man vara kär i två personer? Man är inte 6-7 år längre då man hade en lista över dom man ville fråga chans på. Och hur fungerar det med svartsjukan? att se sin partner (kan man kalla det sin?) gå till sängs med sin andra flickvän och förstå ganska väl vad de gör. Och nästa dag är det ens egen tur.
Själva grejen med förhållanden är ju att man är kär, man älskar varandra, och man vill vara med varandra. Jag förstår inte hur ett polygramsiskt förhållande kan fungera för då är det inte ett förhållande längre.
Då är det bara som en stor orgie som fortsätter och fortsätter och fortsätter.

jo, nu tänkte jag ta upp ett rätt hett ämne. ( iallafall för min del då jag stött på många bloggar som handlar just om ämnet) tonårsgraviditet & tonårsmammor. Jag vet inte riktigt vilket fack jag ska sätta dem i, svaga tjejer som inte är säkra på vad de vill, eller riktigt starka brudar som gör sin grej? kanske inte något fack alls?
Jag har delade meningar om detta, jag kan på ett sätt förstå dem. Jag kan ibland själv längta efter att ha en söt liten mage att klappa på, eller en gullig bebis att hålla i famnen som bara är ens egen. Men det är fantasier. Jag skulle aldrig orka gå igenom den perioden i mitt liv just nu, då jag i princip faktiskt fortfarande är ett barn. Hur ska man kunna uppfostra ett barn att bli till en säker & stark individ när man inte riktigt känner sig själv än? Och hur kan man vara så egoistisk att man sätter ett barn till världen när man inte har en stadig ekonomi, inte kan ge barnet den tid det behöver, osv osv osv? Jag säger inte att de gör fel, men jag börjar faktiskt undra om det borde bli förbjudet att skaffa barn innan man fyllt 18 år. Som ni kanske märker snackar jag nu inte om 22 åriga mammor, jag snackar om 14-15-16 åringar. Det jag tror att de inte tänker på är att ett barn har man förevigt. Det är inte en dans på rosor med gulli-gullande. Barnen blir stora. Barnen blir äldre , och barnen växer upp. Är det roligt att ha en 5-åring när man precis fyllt 20, och för första gången kan gå och köpa en vinflaska? Är det roligt att vara fast för livet, att man inte kan vara spontan, resa, och gå ut och festa för att man har en trotsig 3-åring hemma? Jag säger inte att man är mindre kärleksfull och inte kan älska sitt barn för att man fått honom/henne i tidig ålder. Det jag menar är bara att man kanske inte är mogen då.