blöjor & nappar istället för spritflaskan och kompisarna
jo, nu tänkte jag ta upp ett rätt hett ämne. ( iallafall för min del då jag stött på många bloggar som handlar just om ämnet) tonårsgraviditet & tonårsmammor. Jag vet inte riktigt vilket fack jag ska sätta dem i, svaga tjejer som inte är säkra på vad de vill, eller riktigt starka brudar som gör sin grej? kanske inte något fack alls?
Jag har delade meningar om detta, jag kan på ett sätt förstå dem. Jag kan ibland själv längta efter att ha en söt liten mage att klappa på, eller en gullig bebis att hålla i famnen som bara är ens egen. Men det är fantasier. Jag skulle aldrig orka gå igenom den perioden i mitt liv just nu, då jag i princip faktiskt fortfarande är ett barn. Hur ska man kunna uppfostra ett barn att bli till en säker & stark individ när man inte riktigt känner sig själv än? Och hur kan man vara så egoistisk att man sätter ett barn till världen när man inte har en stadig ekonomi, inte kan ge barnet den tid det behöver, osv osv osv? Jag säger inte att de gör fel, men jag börjar faktiskt undra om det borde bli förbjudet att skaffa barn innan man fyllt 18 år. Som ni kanske märker snackar jag nu inte om 22 åriga mammor, jag snackar om 14-15-16 åringar. Det jag tror att de inte tänker på är att ett barn har man förevigt. Det är inte en dans på rosor med gulli-gullande. Barnen blir stora. Barnen blir äldre , och barnen växer upp. Är det roligt att ha en 5-åring när man precis fyllt 20, och för första gången kan gå och köpa en vinflaska? Är det roligt att vara fast för livet, att man inte kan vara spontan, resa, och gå ut och festa för att man har en trotsig 3-åring hemma? Jag säger inte att man är mindre kärleksfull och inte kan älska sitt barn för att man fått honom/henne i tidig ålder. Det jag menar är bara att man kanske inte är mogen då.
Jag har delade meningar om detta, jag kan på ett sätt förstå dem. Jag kan ibland själv längta efter att ha en söt liten mage att klappa på, eller en gullig bebis att hålla i famnen som bara är ens egen. Men det är fantasier. Jag skulle aldrig orka gå igenom den perioden i mitt liv just nu, då jag i princip faktiskt fortfarande är ett barn. Hur ska man kunna uppfostra ett barn att bli till en säker & stark individ när man inte riktigt känner sig själv än? Och hur kan man vara så egoistisk att man sätter ett barn till världen när man inte har en stadig ekonomi, inte kan ge barnet den tid det behöver, osv osv osv? Jag säger inte att de gör fel, men jag börjar faktiskt undra om det borde bli förbjudet att skaffa barn innan man fyllt 18 år. Som ni kanske märker snackar jag nu inte om 22 åriga mammor, jag snackar om 14-15-16 åringar. Det jag tror att de inte tänker på är att ett barn har man förevigt. Det är inte en dans på rosor med gulli-gullande. Barnen blir stora. Barnen blir äldre , och barnen växer upp. Är det roligt att ha en 5-åring när man precis fyllt 20, och för första gången kan gå och köpa en vinflaska? Är det roligt att vara fast för livet, att man inte kan vara spontan, resa, och gå ut och festa för att man har en trotsig 3-åring hemma? Jag säger inte att man är mindre kärleksfull och inte kan älska sitt barn för att man fått honom/henne i tidig ålder. Det jag menar är bara att man kanske inte är mogen då.
Kommentarer
Trackback
